Palma börjar sakta vakna denna söndags morgon och jag står vid mitt fönster och ser ut över hustaken. När jag och Isak blev "utkastade" ur Sverige för över tre år sedan pga vi inte bodde 6 månader i Sverige blev den här utsikten en fast punkt i mitt liv. Även om jag hävdade att vi bara var här på besök och att isak skulle gå i gymnasiet i Sverige sa de nej. Kanske de inte ville ha våra skattepengar och i vissa länder är det så. Men i tex Tyskland är det näst intill omöjligt att flytta ifrån istället pga att de vill ha skattepengarna. Nåväl. Allt ställdes på sin spets och även om alla de jag jobbade med och för var svenskar sa skatteverket bestämt nej. Det är därav vi inte längre kunde vara skriven hos min mor. Där vi då hade bott sedan vi flyttade från Järvsö och isak gått i skolan. Utan vi fick skriva oss i Spanien. Och åh ena sidan hade vi absolut inget emot det. Det kändes bra att göra rätt för sig i det land vi nu hade haft vårt äventyr i sedan 2013. Mamma blev orolig för min pension men jag sa att det löser sig alltid. Jag kommer tillbaka. Jag var mest orolig över det trauma jag bar från en död jag upplevt här nere. Jag visste ju inte om jag ville fly ön pga alla minnen eller vara kvar. Men nu hade Sverige bestämt åt mig så det var bara att dyka in i det och vara modig. Och det blev bra. Lägenheten höll om mig som en trygg famn. Pga alla dessa stora steg i livet så är det med blandade känslor jag nu säger farväl till den här lägenheten. Jag har haft kvar den in i det sista eftersom vi inte vetat hur det ska bli med allt och jag har haft svårt att släppa den innan jag vet vad som händer i Sverige. Det har varit lite oroliga två år. Jag är oxe. En oxe behöver sitt hem och jag har inte haft någon direkt fast punkt i Sverige under dessa två år. Dessutom så fanns inte längre mamma, hon som var kärnan av allt. Så jag har behållit denna plats mest för att jag inom mig inte ska känna mig rotlös. Men räddningen har alltid varit att tryggheten för mig måste vara i mitt hjärta och i min familj. Mitt hem är där mitt hjärta är.... Så jag har fått jobba lite extra med det istället vilket har varit nyttigt. Och i slutändan är den bästa medicinen mot oro och stress att fokusera på det man har i stället för det man inte har. Jag är idag innerligt tacksam för att vi " kastades ut" ur det svenska systemet ett tag för då gick vi in med vårt allt i det hem jag nu säger farväl till. Och så mycket lycka denna plats har gett mig. Varje lite vrå speglar vem jag är. Mina blommor på balkongen är nog de som är jobbigast att skiljas ifrån. Alla har de kommit till sin prakt genom att jag har sått frön och tagit skott och planterat. Min granne Mari och min extra mamma och vän Inger har skött blommorna när jag varit borta. Det är så mycket kärlek i dessa rötter. Och när jag nu var uppe och titta till dom växte de som aldrig förr. Det har regnat mycket och de har tagit tillfället i akt och vuxit sig starka. Till och med i en liten skräphörna växer det. Nu har jag en vecka på mig att varsamt tacka och säga farväl till en plats som är mig så kär och har varit vår trygghet en stund i livet. Det är dags nu. Jag känner det. Att återvända hem fullt ut oavsett ovissheten. Man måste våga för att vinna sägs det. Och jag har ju redan tränat på det några gånger i livet... Och mitt liv är i Sverige nu. Dags att skapa en plats med Martin. Kram Malin
