När jag är på väg till att hålla eftermiddagens yoga och samtal om livet och att kämpa gör det goda, stannar jag till vid Matteus kyrka för att tända ljus för min mamma, moster och mormor. De tre som för mig verkligen står för den villkorslösa kärleken. De som alltid hade sitt hem öppet för familj och vänner och spred så mycket omtanke omkring sig. Men när jag kommer till kyrkan går jag fel och kommer till en sal med bord och stolar fullt med folk. Det är utdelning av mat och gemenskap för de som har det lite tuffare i tillvaron och jag hör skratt och samtal mellan gästerna. En kvinna kommer fram till mig med en mat biljett och hon känner på en gång igen mig och undrade säkert vad jag gjorde där. Hade jag inte mat så jag klarade mig? Men alla ska känna sig sedda där inne av volontärerna och så även jag och hon frågar om jag vill ha en biljett. Jag tackar vänligt nej och förklarar att jag letade efter själva kyrkor rummet och gick fel. Berit förklarar för mig att det är en trappa upp och vi får en stund av samtal. Hon berättar att Matteus församling har detta en gång i månaden och att hon åker buss in ,långt ifrån stan, bara för att få hjälpa till. Hon ler och säger att det ger henne så mycket. Gemenskapen mellan volontärerna och att hon börjar känna igen och kunna namnen på de som kommer för lite mat. Hon förklarar att det gör så gott i henne att få ge sin tid.Och hela salen är faktiskt fylld av gemenskap människorna emellan så jag förstår henne. Jag hittar slutligen min väg upp till kyrksalen och tänder mina tre ljus och tackar för allt dessa tre fantastiska kvinnor lärt mig om omtanke om varandra. Människor emellan. Att de sått de frön i mig som vill skapa en bättre värld genom tex min yoga, meditationer eller mina ord här på bloggen eller i böckerna. Jag lyckas inte alltid men jag försöker, om och om igen. På vägen ut ser jag att det ska vara ett dop precis. Och jag passerar de lyckliga föräldrarna och faddrarna i gången redo att börja ceremonin. Jag går försiktigt fram till det lilla barnet som sitter i famnen på pappa eller en fadder. Barnet tittar på mig med stora ögon och jag lutar mig fram till hen och säger " lycka till". De vuxna skrattar och jag går ut. Det är så lätt att sprida värme utan att tränga sig på. Några få sekunder av ett leende eller uppskattande ord gör så mycket. Om inte annat i en själv, precis som Berit sa. I trappan ner ser jag hur två män, från den tuffare delen av världen på stadens gator, stå och prata. I sina händer har dom en kopp kaffe och en Lusse bulle. Jag ser genom dörren att långt inne i salen pratar Berit glatt med gästerna. Och jag känner mig tacksam och ödmjuk och redo att göra mitt jobb. Sprida lite ljus och värme i mitt hörn av Stockholm. Det blir ett vackert möte med kvinnorna på yogan och gemenskapen i systraskapet berör mig så. Vi behöver varandra. Och när jag slutligen vilar med huvudet i martin knä hemma i soffan tänker jag på min för mig väldigt fina dag. Hur vackert det är med omtänksamhet. Då ringer mobilen och det är min mammas yngsta bror Hasse. Han säger " jag vill bara kolla att du är ok och mår bra". Jag blir alldeles varm inombords. Mina fina morbröder... Jag svarar att jag mår jätte bra och jag hör hur han känner sig lugn. Efter samtalet somnar jag till en stund medan Martin pratar med en vän på telefon. Och inom mig vilar orden, " omtänksamhet.... det är nog det bästa jag vet." Fullt medveten om att väldigt många av de jag mötte i kyrkan idag inte somnar lika tryggt som jag.
