Att vara med sin familj dygnet runt är liiiiiiiite påfrestande tillslut. Speciellt när det gäller att laga mat. Alla dessa viljor. Idag önskar jag att jag var en grekiska mamma/fästmö på 60 år som klart och tydligt säger " Jag lagar mat, DU äter vad jag lagar, ELLER så lagar du din egen mat. Punkt slut! " Och jag kan ju känna att det här med viruset borde få människor att bli lite mer ödmjuka. Jag tänker inte laga olika rätter varje dag. Det blir rester eller någon typ av pytt. Så det så! Hallå bortskämda, ät!! Tack och lov blev det fika borta hos vår vän och granne Bitte och lite annat folk att hänga med en stund. Hahaha... med en meters avstånd förstås. Jag hittade på en glutenfri variant av sockerkaka med grädde och sylt som funkade hur bra som helst. Jag tog mig med till affären för att köpa mat och där var det faktiskt fullt med folk. Alla gick på bra avstånd och respekterade varandra och jag tycker att faktiskt att det går riktigt bra. Jag tycker personligen att vi kan klara att hålla avstånd och tvätta oss och skydda andra och oss själva men ändå låta livet LITE vara som vanligt. Jag är just nu mer orolig för vad för ekonomisk kris det här kommer skapa. Så många kommer gå i konkurs i världen och leva på existens minimum om det här fortsätter. Om vi inte får stopp på viruset då måste vi nog ge upp för det och bara vara beredd på att ta smällen om den tar oss och ändå börja gå tillbaka till våra arbeten. Livet kan inte stanna, då går vi under pga det istället. Vi måste göra allt för att skydda äldre och unga så mycket vi bara kan ändå trots att vardagen kommer tillbaka. Snart känner jag vad är det vi ska ta mest hänsyn till? Viruset eller världsekonomin? Kan vi inte hitta en balans? Vi är många som kan jobba hemma och i Sverige har vi en rätt bra struktur men hur är det i andra länder? Och de som inte kan jobba hemifrån. Fattigdom kan gör människor desperata. Det skrämmer mig. Jag är stolt över hur vår svenska regering sköter detta och de myndigheter som ger råd. Det tänker klokt och balanserat. Ja vårt svenska lagom. Jag tror på det. Efter mataffären gick jag och köpte blommor på den lokala blomsterhandeln. Jag kände att jag ville stötta de små butikerna och blommor mår jag bra av. Det blev en doftpelargon som är renande och bra för luften inne och tulpaner. Jag älskar vår lilla blomsteraffär i järvsö. Den har funnits sååååååå länge. Jag minns även hantverksbutiken som var där innan. När jag tänker på den känner jag doften av trähantverk. Minnen... Butiksägarinnan har en bild på vår mamma och henne som tioåring på väggen. Så fint!! Imorgon tänker vi gå ut och äta på någon av de lokala restaurangerna och tvätta händerna noga innan och efter. Be att få sitta med ett tomt bord bredvid oss så vi håller en meter regeln. Då ska det väl gå bra? Vi måste ju också hjälpa varandra att överleva ekonomiskt. Eller? Sedan begav vi oss upp till Kramstatjärn för att filma en liten fin video att lägga ut på instagram. Det var så vacker där uppe men Isak envisades med att gå ut på isen och jag tycker verkligen inte om isar eller mina barn på dom. Så han fick pallra sig tillbaka till land för annars kunde jag inte slappna av. Innan solen gick ner tog jag och Martin en 50 min powerwalk och jag försökte lära honom att gå stav gång men det gick inget bra. Han vägrade. Men gick gjorde vi och undan gick det. När det var dags att laga mat kunde ingen kompromissa även om det var det jag försökte med från början. Så det blev tacos med två olika köttfärssåser. En vegetarisk och en vanlig. Och allas olika favoritgrönsaker. Och ändå så surade dom över att jag köpte fel bröd. Tydligen så var det inte den med majs i. Men detta är ju en mexikansk rätt och det SKA vara majs i. Men vilda protester. Tydligen äter de bara svensk tacos i den här familjen. Jag höll mig till den mexikanska! Ja ni, mycket bloggande blir det iallafall. Och försök att inte bli för oroliga. Vi måste försöka hålla lugnet och tro på att det blir bra. Vi håller om varandra. På minst en meters avstånd.
