Sommaren 2017 kände jag att det var dags att flytta hem snart från Mallorca. Min mor och far blev äldre och isak skulle börja gymnasiet i Sverige 2018. Visserligen på ett internat så jag hade egentligen inte behövt flytta hem men livet kändes skört. Jag ville också hålla det löftet vi gett till mamma. Att hon aldrig skulle behöva bo på ålderdomshem hem även om det just då inte kändes så aktuellt så som hon reste land och rike runt. Men hon välkomnade mig hem med öppna armar. Hon har aldrig riktigt gillat att jag var så långt borta. Men hon stöttade alltid våra äventyr. Varje gång hon kom på besök bodde hon hos mig eller sin bästa kompis Ulla. Varje gång jag och Isak kom till Sverige bodde vi hos henne på soffan. Isak sov bredvid mormor. Gästrummet var nämligen redan embarkerat av antingen min dotter Linn eller min son Christopher. Ja det är vår familj i ett nöt skal. Nu blev det inte som mamma hade tänkt... Jag sitter just nu på ett flyg till New York för att besöka min dotter Linn som pluggar buissness english i fem månader där. Jag har inte sett henne sedan 1 september och jag längtar så oerhört mycket efter henne. Och nu sitter jag precis som min mor gjorde på ett plan på väg att besöka min dotter och hennes nya liv där. I fyra dagar ska jag få sova nära henne, vakna med henne och se hennes varma leende. Min mor hade rätt, vår barn är alltid också barn i våra ögon även om de tar vuxna beslut och lever vuxna liv. Även om vi litar till 100 % på att de vet vad de gör så är känslan att känna deras hud, doften av deras hår och se deras leende helt sagolik. När mamma så plötsligt gick bort blev beslutet att resa mindre och vara mer med min familj ännu starkare. När en av mina fina yoga elevers dotter hastigt gick bort kände jag hennes smärta i var enda cell i mig. Livet är skört. Jag kände att fokus skulle bli att skapa ett hem i Sverige där mina och Martins barns alltid kände sig välkomna. Vi började med Järvsö som nu blivit en trygg samlingplats på lediga stunder. Sakta men säkert kommer vårt hem i Stockholm också komma på plats. Den sista december fyller min dotter Love 30 år. 30 år!!! Lilla trollet! Och ingen blir gladare än jag när hon ringer och frågar om hon får komma upp över lunchen och lägga sig på soffan en stund. Trött efter hennes späckade schema på jobbet, perfektionist som hon är. Ja hon är snart 30 år och har ett riktigt vuxen jobb och jag respekterar hennes vuxna beslut varje gång. Men när jag hör hennes röst ringa och fråga om hon får komma upp en stund hör jag mitt barn. Den på bilden nedan. Känner du igen det? Våra barn är alltid våra barn hur vuxna de än blir. Och det förstod jag först när jag själv fick vuxna barn. Mina barn kommer troligen inte förstå mig förrän de får vuxna barn. Kanske hittar de då den här texten någonstans och förstår mig precis som jag nu förstår min mor. Nu ska vi strax landa. Jag har bestämt mig för att ta tåget in från Newark. Linn har skickat alla instruktion om vilka tåg och vilken tunnelbana jag ska ta. Hade det varit ombytta roller hade hon kanske sagt " Mamma jag är inget barn längre jag kan googla mig fram." Fast jag tror inte hon hade sagt det. Jag tror hon hade sett att det bara var omtänksamhet. Inte ett idiotförklarande av hennes handlingsförmåga. Precis som jag nu ser hennes. För hur vi väljer att se saker och ting är upp till var och en av oss. Och omtänksamhet är vi uppvuxna med allihop från vår mamma och mormor. Det är just därför jag just nu sitter på ett plan i 8 timmar. För att hon ska känna sig älskad och efterlängtad. Och självklart helt för mina egna egoistiska skäl för jösses vad jag längtar efter ungen!! Jag menar denna unga kvinna. ?
