En man står uppe på tåget en morgon och demonstrerar över att människor inte förstår att världen kommer gå under om vi fortsätter så här. Många är på väg till sina jobb och pga att han står där kan tåget inte åka. Människor nedanför är arga och skriker åt honom. Mannen dras ner på marken av människorna nedanför och misshandlas med sparkar och slag. Och jag blir helt stel i kroppen. Vart är vi på väg? Jag och Martin har alltid pratat om att det är en omöjlighet att sluta med allt som förstör miljön. Hur mycket vi än gärna vill. För alldeles för många människor är beroende ekonomisk av den värld vi skapat, hur hemsk den än är för miljön. Dessa människor är ett bevis på det. De är på väg till sina arbeten. De vet konsekvensen av vad som drabbar dom om de kommer för sent. Deras liv är beroende av deras jobb och deras jobb är den efterfrågan och den livstil vi skapat i generation. Och jag blir rädd. Jag blir rädd för det hat som växer bland miljöaktivister och de som kämpar för överlevnad. Igår åt vi på en resturang i Järvsö. När jag såg menyn blev jag alldeles varm i hjärtat. Allt på menyn var så gott som lokal producerat. Den är den här vägen vi behöver gå. Steg för steg. Det är redan för sent. Vi har redan förstört så mycket och är i ett ekorrhjul som snurrar fort och svårt att få stop på men vi kan. Vi kan om vi vill. Om vi all försöker på alla tänkbara sätt. Utan hat och utan förakt. Om alla gör sitt yttersta där dom är genom att tex be om lokal producerat till 80 % och välja produkter som inte rest långt oavsett om det är mat eller kläder eller skönhetsprodukter. Att varje dag vart vi än är be om det hör vi skillnad. Och att sluta hata och vara arga och istället kämpa tillsammans i kärlek. Jag och Minou sitter här och ser ut på regnet utanför. Det är lättare att leva i samklang med naturen på landet. Kanske en del av det nya är att köpa en stuga på landet där vi kan åka ibland och leva i ett med moder jord. Det är framtiden. Och det skulle vi alla må bra av. Kram och kärlek.
