Jag vet inte hur gammal jag var men jag vet att jag börjat skola så kanske jag var 7 år då mina tankar var runt livet som hände runt mig. Troligen började det tidigare men jag minns det så väl. Jag undrade vart alla människor jag mötte på vägen till och från skolan var på väg någonstans och vart dom kom ifrån. Om de verkligen kom någonstans ifrån eller om allt var en dockteater och gud satte ner människorna runt hörnet för att sedan börja gå och sedan möta mig. Jag har alltid undrat om andra människor liksom jag kan vara oroliga inombords, vara rädd för att något ska hända deras barn och längta efter att bli älskade. När jag sitter på T-tunnelbanan tänker jag på sånt. Om alla dessa känslor vi bär inom oss. På alla dessa sår vi bör med oss. Vem pratar dom med om sånt? Förstår de som jag att vi alla har det gemensamt. Livets berg och dalbana och att om vi vågar vara öppna med det som händer i vårt liv så märker vi att vi inte är ensamma. När jag ser mig omkring ser jag många som är trötta i sin energi och lite ledsna. Tänk om vi alla förstod att vi inte är ensamma. Vad mycket bättre det skulle kännas med att veta att någon förstår. Tillsammans finns vi Kram
