Jag blev så otroligt lycklig när jag idag läste Erik Helmersons krönika om att vi åter igen utnämndes till världens bästa land men vi själva bara gnäller. Det är precis så jag känt så länge. Vi bara skäller och skäller och det är väl ok om en förändring ska ske men vi måste också vara tacksamma för det arbete som gjorts före oss och det som tog oss dit vi är idag. En av dom saker som verkligen kan irritera mig är när jag berättar något kul eller roligt som hänt att jag möts med ” Ja men…” Eller när vi nu kan se att vi kommit så långt med jämställdhet, HBTQ och etnicitet och du möts av ” Jaaaa men det är långt kvar och det gäller ju inte ute på landet.” Det är som att totalt förbise det arbete kvinnor och män gjort före oss. Vi måste också komma ihåg att fira att vi faktiskt gjort ett bra jobb. Att vi kommit så mycket längre än andra länder. Och låta den fantastiska kraften och elden fortsätta brinna med stolthet. För det är då vi visar världen att det är värt det. Jag tycker extra mycket om Eriks slut på artikeln: ” Ett stort problem är att vi människor, kanske i synnerhet vi svenskar, tenderar att jämföra oss med hur vi tycker att det borde vara , alltså en ren utopi. Det vore mer fruktbart att tänka på hur illa det skulle kunna vara, hur det varit under hela vår historia och hur det är för de flesta andra.” Alltså tack Dagens Nyheter framför allt TACK Erik Helmerson!
