Jag har nu haft en månad där jag vilat kroppen från mina egna socialmedier inlägg. Tidigare har jag haft mina pauser men då har fokus varit att jag inte ska lägga ut ngt men mina hjärna har ändå jobbat på högtryck. Sett bilder jag vill dela i ögonblick som sker. Inspiration, upplevelser och i tryck som jag av omtanke om mina följare vill dela med mig av. Men jag har sparat bilderna till sen. Till tiden efter vilan. Skillnaden denna gång har varit att jag även vilat från att ens tänka den tanken. ” Det här borde andra se.” Så det jag har gjort är att jag har låtit varje ögonblick vara mitt egna. Det sägs att när du är på en plats som du upplever är fantastisk eller speciell och att du i den stunden önskade att en viss person var där och upplevde den med dig, då vet du att den personen är speciell för sig. Eller så skickar du en bild eller ringer på FaceTime för att visa. Så har det nog varit för mig på instagram och här på bloggen genom åren. Jag bryr mig om dom som följer mig, det är ju min community och vill dela med mig av roliga saker till dom. De betyder ngt för mig. Det som har varit viktigt för mig är inte att ha många följare. För jag har tex inte den inställningen att alla får följa mig oavsett om de är snälla eller inte. (Det är nämligen så att har vi många följare oavsett hur de beter sig tjänar vi som influenser mer pengar. Det är det som är det lite lustiga med de hatarna som följer vissa influenser. De förstår inte att de genom sitt näthat skapar mer följare till den de egentligen hatar och hen tjänar mer pengar. Och sedan skriver tidningarna om hatet och då tjänade hen ännu mer pengar för många går då ut och tittar. Jag har inte den inställningen. Är du inte snäll har du inget på min sida att göra så jag tar bort när jag ser det och blockerar. Nej det som har varit viktigt det är att min plattform ska skapa en skön känsla, beröra eller ge inspiration/information. Men det kan också bli för mycket. Jag har trott att det var att bara låta bli att lägga ut men min hjärna och mitt seende måste också ta paus. Det förstår jag nu. Så vila har nu varit att inte bry mig så mycket om andra utan istället bara bry mig om mig själv, mina barn, min familj och Martin. Och Nala förstås. Det gjorde att när jag var ute med Martin och Nala för att träna hennes jaktinstinkt och vi gick i tystnad i skogen så fylldes jag av en härlig känsla av lycka. Och det kändes som om den kom från en plats av total vila. Hjärnvila, inspovila… Att inte hela tiden tänka nya bilder utan bara uppleva ögonblicket själv. Att vara närvarande handlar inte bara om att vara i nuet utan också inte ta nuet i en tanke någon annanstans. I jobb. Att gå i skogen utan att tänka på alla kurser jag kan ha med möjligheter till att gå i skogen. Eller att det skulle har bra för andra. Utan själv bara vara i ögonblicket utan att sätta det i ett sammanhang. Sann lycka vad är det för mig? Jo, att känna mig lycklig utan en direkt påverkan av ngn annan. Att jag är lycklig med stunden, platsen och mig själv. Som tex när jag sitter här med min kopp gröna te och en macka på surdegsbröd på centralstationen i Stockholm och lyssnar till två äldre män som är på väg någonstans prata på italiensk. Det är sann lycka just nu. Vad är sann lycka för dig? Kram Malin
