Om det är ngt jag lärt mig genom mitt 57 årig liv är det att det inte alltid helt enkelt att förstå innan vart livet för mig, och i vilken speciell riktning. Så jag har tränat mig på att våga tacka ja bara för att det kanske väntar någon viktig upplevelse runt hörnet. När jag nyligen sprang in i en vän från Masked Singer frågande hon om jag ville åka till Fångarna på Fortet. Utmaningarna där skrämmer mig alltid ngt men jag tänkte att det finns kanske en mening med att åka dit.Dessutom älskar jag Frankrike och saknade kulturen där. Redan första kvällen fick jag ett jätte fint samtal med Anna Book. Säkert 20…25 år sedan vi satt ner och pratade om livet och barnen och jag kände en enorm tacksamhet för denna stund. Anna har ett väldigt gott hjärta och jag upplever att hon blir lätt missförstådd. Och jag var en gång en av dom. Men jag har lovat mig själv denna vår att om jag verkligen tror på demokrati, liberala värden och rätten att vara oss själva så behöver jag träna på att låta andra vara det också. Som jag skrivit om förut, ALLA borde få rätten och bli älskade och accepterade för sitt sanna jag. Ingen ska behöva vara någon annan. Anna har lätt till tårar så när hennes tårarna rinner för femte gg i hennes berättelse tänker jag ” Jag önskar att jag kunde vara så nära mina känslor som hon. Hon är 100 % nära sina beröringspunkter. Enastående! ” Och jag var ärligt avundsjuk. På kvällen låg jag och tittade på Robinson på datorn. Sååååå spännande nu!!! Och Amanda och Elin är kvar och det kändes gott. Höll verkligen med samtalet Elin och Amanda hade om mobbingen som ändå sker mot Amanda. Lite ” En kvinna ska vinna i år men inte hon” eller ” Inga gränsländare får vara kvar men Dennis och Oscar får det.” Det visar på sådan dubbelmoral och väldigt mycket ” Vi kvinnor eller dom där” och en härskarteknik som vi alla egentligen försöker komma bort ifrån. Så patriarkat the old school trams. Låt bästa man eller kvinna vinna bara. Punkt slut. Eller ännu bättre låt bästa Robinson aktör oavsett utseende eller kön vinna. Just nu vill jag att Elin ska vinna. Hon har hållit sig kvar sedan hon först åkte ut. Och verkar vara en väldigt bra människa. Som också någonstans visar att paktandet inte behövs. Vinn lagom tävlingar, var en bra människa och håll lagom low key. Robinson för mig är en tävling som visar människans bästa eller sämsta sidor. Ger också oss en möjlighet att reflektera över vem vi själva vill vara. Och jag vill ha fler Elin i världen!! Sedan tittade jag på filmen Eartning the movie på youtube. Jag har ju bestämt mig för att utbilda mig till Jordningsguide och är helt GALET intresserad av detta nu bevisade fenomen. Att vi människor mår fysiskt bra och får ner inflammationer i kroppen om vi går barfota oftare. Så efter mycket wifi och 5g på magen fick jag liksom nog av all strålning och tog jag på mig min långa kofta utanpå nattlinnet och gick ut utanför entrén på hotellet. Jag behövde hitta jord eller gräs men det var asfalt överallt på parkeringen. Jag vågade inte riktigt gå ner på stranden för kl var 23 och rätt mörkt ute. Så jag hittade ett hörn på gränsen mellan parkeringen, rabatten och stranden där det var gräs. Där ställde jag mig och tittade på stjärnorna. Jag stod en stund och tänkte att om någon av de andra deltagarna kommer nu… hur ska jag förklara mig? En Berghagen med knut på huvudet, nattlinne och långkofta står med fötterna i ett V på en liten gräsplätt. De hade troligen inte blivit förvånade utan jag hade nog passat in i den flummiga yogini många redan klassar mig som. Jag tänkte att den enda som troligen inte skulle tycka jag var konstig var Tareq Taylor. Han liksom känns som en förstående och kärleksfull människa. Och sekunden efter, vem kommer ut genom hotelldörren? Tareq! Jag börjar skratta och säger; Gissa vad jag gör? Han lyser upp och jag säger ” Jag jordar mig! Har haft för mycket strålning ett tag så jag behövde känna gräs under mina fötter.” Och mycket riktigt, han blir allvarlig och säger ” Absolut, det tror jag verkligen på. ” Alltså jag sa ju det!!! Att han skulle förstå! Sedan blev det snack om jordning, vinter i Sverige och behovet av naturen. Väldigt tråkigt att han åkte hem idag för jag hade velat lära mig mer av honom för han kändes väldigt påläst. Asså jag visste det! Han känns ju väldigt med fötterna på jorden och i den. Idag på morgonen fick jag nästa två timmar egen tid med min systerson Filip. Kommer inte ens ihåg när vi hade det senast eller om vi någonsin haft det. Jooo när Filip var liten så pratade vi mer. Men nu har jag och Filip väldigt mycket annat och andra runt om kring oss så vi tar oss aldrig riktigt tiden att sitta och prata och lyssna. Jag älskade varenda minut av den frukosten. Efter det tog jag en lång promenad efter stranden, barfota förstås, in till den lilla byn Chatelaillon. Där hittade massor av biologiska produkter och tog ett glas rött så där mitt på dan. Messade med min kusin Jenny som bor i Frankrike och pratade en stund med Martin. Köpte en liten kokbok om potatisrätter och kände mig riktigt överväldigad av kärlek till franska språket som hördes runt omkring mig. Sen såg jag den. Byns egen lilla kyrka och bara några steg närmare den började ögonen tåras. Så är det för mig när jag går in i kyrkor. Jag landar på en gång i beröring. Nära hjärtat. Men denna gång när jag klev in brast jag. Tårarna bara tok rann. Jag började skratta lite lätt medan jag torkade tårarna. Så går det när man är extremt uppkopplad nu för tiden och önskar att man ( jag) kunde vara lika nära mitt hjärta som Anna Book. Ask and receive. Och jag lät dom komma. Tacksamheten visste inga gränser och där gick jag mellan de olika kvinnorna före oss. De som levde nära sina hjärtan. Maria, Marie, Therese och Anne osv… Jag önskade så att fler människor kunde bortse religionernas försök att kontrollera oss och istället bara förstå budskapet dessa människor före oss ville ge oss: Älska, Villkorslöst. Ge, villkorslöst. Ta emot och känn ditt hjärta. Se varandra och varje unik skapelse precis som dom är. Var inte uppe i ditt huvud. Var i ditt hjärta! Så vandrade jag slutligen tillbaka till hotellet och här sitter jag nu. Och innan mitt äventyr på fortet ens börjat tackar jag universum för resan hit och dess möten och dess känslor. Och här och nu börjar jag skratta i min lilla ensamhet och känner att jag nu förstår varför jag skulle åka hit. Tänk vad spännande det ändå är att bara följa livet utan att kontrollera det och nyfiket vänta in vad som väntar härnäst. Jag hade ingen aning… men jösses vad tacksam jag är. Tack Anna, Tareq, Filip och Elin ♥️ Kärlek!
