Kör flygvärdinneknuten idag. För mig är resandet en tid för betraktelse och reflektion. Det börjar redan innan jag ens lämnat min lägenhet i Sundbyberg. Känslan i kroppen som känns igen. Jag börjar notera min omgivning redan när jag ser ut igenom fönstret i Sundbyberg. Regnet små duggar lite och människor småspringer med lätt uppdragna axlar på väg till något. Vart ska dom tro. Ska någon till Hultsfred som jag? Visst vore det lite lustigt? Jag är alltid ute i god tid för att kunna stanna till och köpa en latte med ärtmjölk och en grön smoothie på centralstationen. Jag drömmer om det redan när jag likt de andra småspringer med min rullväska full med böcker ner till Sundbyberg centrum. När jag kommer till perrongen blir jag lätt besviken då jag ser att det står att pendeln kommer in om 14 minuter. Fasen! Passar på att ringa elektrikern som skulle ordna en installation på landstället och då händer det.. Tåget från Örebro kommer insvepande som en välsignelse. Jippi!! Så istället för att behöva gå en bra bit från pendelns station i Stockholm hamnar jag nu direkt på centralen. Vad mer är möjligt!!? Nu hade jag dessutom ännu mer god tid på mig för latte och eventuellt köpet av en bok. Människor på väg passerar varandra i gångarna under centralstationen och jag smiter in på smoothiebaren. Världen gulligaste tjej möter upp med snabb service och vi får en stund av samtal om hur hennes 14 månader i Sverige varit. Hon kommer ifrån USA och hennes pappa är svensk och nu var det dags för henne att få ordning på svenskan. Hon säger att det är svårt eftersom ALLA pratar mer än gärna engelska. Jag berättar att min Martin hade samma problem i början men att det blev bättre när han började jobba. Vi önskar varandra en trevlig helg och jag noterar att medan jag säger " trevlig helg" säger hon "glad helg" vilket den engelska versionen "Happy weekend" blir. Hon gör en direkt översättning vilket jag också skulle gjort om jag var hon. Vid pocketshoppen går jag direkt för att se om de har några fina julkort. Jag har nämligen bestämt mig för att för första gången på 20 år skicka julkort. Vintage är ju lite inne nu hahaha så varför inte ta upp den gamla kärleksfulla handlingen? LP skivor är ju tillbaka. Hittar några ljuvliga kort som är gjorda av instagram inlägg. Vilken brilliant ide!! Går sedan en vända förbi fakta böckerna och till min lycka står min bok " Frihet" där. Boken jag skrev om inre frihet, ett liv utan dömande och antagande. Känns fint att boken rullar på fortfarande över ett år efter att den kom ut. Jivamukta- Frihet i detta liv inte EFTER detta liv, som vi säger i yogan. Men den rullar som sagt på... " Tacksam... På perongen, 20 minuter innan avgång, står jag precis där trapporna går upp för alla som ska med tågen från plattform 11 och 12. Jag låter min ljuvliga latte värma både mitt inre och mina händer medan jag betraktar de resande som tar sig upp för trapporna. En vänlig tågpersonal kommer släpandes med två väskor och ställer ner dom inte långt ifrån mig. Efter honom kommer ett äldre par som tackar honom för hjälpen och han går vidare till sitt nästa uppdrag. Tåget till Göteborg. Tycker så mycket om vänlighet och vi människor är bra på det när vi vill och känner. En kvinna i min ålder kommer med full make up och knallröda läppar. Ska hon iväg att träffa en kärlek eller på ett viktigt möte tro? Eller är detta hennes signum? Hon är snyggt klädd i svart och tillsammans med hennes svartvita tax, med den perfekta kanten av de båda färgerna rakt över nosen, matchar dom varandra perfekt. Människor med olika etniska bakgrunder, klädstilar och partners blandas på perrongen och jag känner mig stolt. Vi har visserligen en bit kvar men Sverige har, jämfört med många andra länder, kommit så långt. Vi får inte glömma bort att vara stolta över allt de före oss har åstadkommit. Jämställdheten, allas lika värde, vår hjälpsamhet för de som kommer hit från andra länder och möjligheten till att få vara vårt unika jag. En sådan tanke gör Sverige vackert i det gråa Stockholmsregnet där jag står. Ett val jag väljer att fokusera på. Som jag mår gott av. Frihet.. Tåget kommer in och jag tackar återigen min lyckliga stjärna. För vagnen som jag ska in i stannar precis framför mina fötter. Lyckliga stjärna eller bara att jag var klok nog att titta på vagnordningen i god tid vem vet... Nåväl, tackar gör jag för väskan är tung. Människor tränger ihop sig och jag väljer att gå bakom dem alla till en dörr helt utan folk. Varför trängas i dessa tider när vi ändå ska åt samma håll? Tåget lär ju inte åka med en svans full med folk vi dörrarna. Det är alldeles för mycket folk inne i min kupé så jag väljer att sätta mig i bistron i vagnen bredvid. Där är lugnt och stilla och några kloka har som jag valt att dra sig dit där det finns luft och rymd. Redo att gå undan om någon ska äta förstås. Mitt emot mig sitter en man klädd i svart. Hans armar är täckta av tatueringar, hans huvud är rakat och han är extremt vältränad. I hans högra öra hänger ett örhänge i form av ett kors. I näsan blingar en piercing. Bordet bredvid sitt en kvinna snyggt kortklippt, en beige kappa och en halsduk som hänger välplacerat på bägge sidorna i beige,vitt, svart och rött. Hon dricker ett glas vin. Han dricker Nocco sportdryck. En kvinna i min ålder passerar. Hon har långt grått hår och hennes klädstil är en blandning av gammal och nytt. Klockan är 11 och vi har precis passerat Södertälje. Jag noterar deras olikheter och deras valmöjligheter. Att de bor i ett land där det är ok att få vara den du vill vara. Åtminstone till större del än andra länder. På detta tåg sitter män som älskar män och kvinnor som älskar med flera män. Kvinnor som har VD positioner eller som är rörmokare. Män som arbetar som sminköser eller sjuksystrar. Ingen är den andra lik i stil och klädval. Någon har det senaste nytt. Någon har det senaste vintage. Någon vet inte ens om vad det senaste är oavsett ( jag ). Några kommer ifrån andra länder och pratar perfekt svenska men vägrar byta ut sitt lands pass för att alltid ha sina rötter närmast hjärtat. Eller för att alltid kunna åka "hem". Andra gör allt för att bli svenska medborgare för att slippa identifiera sig med ondskan de kommer ifrån. Någon drömmer om att flytta från Sverige och bli utlandsvenk. Sverige... Jag är så stolt över dig. Vi är framtiden. Världen kommer aldrig vända tillbaka till kontroll, förminskande och separation. Det tåget har gått för länge sedan. Jag förstår att Putin var rädd för Ukrainarnas frihet. Den kunde smittat av sig till ryssarna. De är ju varandra så nära. Men överallt ser vi värden av kontroll, maktmissbruk och främlingsfientlighet rasa samman. Det finns igen väg tillbaka och Sverige och länderna i norden blir föregångsland. Vi är här på jorden tillsammans. Vi behöver arbeta för den och varandra tillsammans. Människan är en intelligent varelse och hon kan göra om och göra rätt om hon bara förstår att det hon en gång lärde sig kanske var inte sant. Så länge respekten finns för varje människas liv, hjärta och själ. Så länge det finns respekt för varje land och plats och hems värderingar och struktur. Så länge ingen skadas, förminskas eller tystas så upplever jag att sanningen är denna: Man får älska vem man vill.Man får arbeta med vad man vill. Man får bo vart man vill. Man får klä sig som man vill. Man får studerar vad man vill. Man får äta vad man vill. Man får tycka, tänka och känna vad man vill. Man får säga vad man vill. Alla kommer inte hålla med, alla kommer inte gå din väg, några kommer undvika dig. Men det är varje människas rättighet att få vara vara sig själv och leva sitt liv så länge vårt sätt att leva inte skadar någon annan. Jag byter till buss i Linköping. Vår chaufför som bryter på svenska är hjälpsam men också rak. Bussens resenärer är en blandning av alla varianter precis som på tåget. Vart ska dom tro? Hem till en mamma? Hem till en kärlek? Till jobbet? Från Jobbet? Har någon lämnat en relation eller ett jobb eller ett land? Jag åker igenom små samhällen som Rimfors, Kisa och Vimmerby. Genom fönstren där Julljustakar och adventsstjärnor lyser bor människor som du och jag. För dom precis som oss är det relationer av alla de slag som tar upp det mesta av deras tankar, deras tid och deras känslor. Relationen med dom själv, deras anhöriga, vänner, deras gud eller gudinna, deras husdjur eller deras jobb eller kanske arbetsförmedling mm mm. Eller de relationer vi alla möter på vägen till tåget eller bussen. Och vi alla får ta konsekvenserna av att vara den vi är i dessa relationer. Med det tycker jag ju att det borde födas förståelse och empati, för vi alla känner igen känsla. Vi har alla förlorat någon eller något. Vi har alla upplevt ensamhet eller känslan av utanförskap i litet eller stort. I familjen eller i samhället. Samma känsla... Vi har alla upplevt någon form av lycka eller frid när allt faller på plats och tryggheten infinner sig. Varför har vi så svårt att vara snälla mot varandra och tillsammans jobba mot samma mål? Vi är ju ett och samma med bara olika erfarenheter av livet. Några erfarenheter var mycket hårdare än andras. Men känner, tycker, tänker, andas, äter, älskar, gråter, jobbar, längtar, saknar, drömmer gör vi alla om än på olika sätt och i olika varianter och av olika skäl. Vi behöver alla mat, vatten, pengar och kärlek.Vi är en och samma. Vi har samma värde var och en av oss. Vi vill alla bli respekterade, bli visad hänsyn och bli accepterade som den vi är. Och varje dag jobbar vi alla på den känslan. Ibland lyckas vi, ibland lyckas vi inte, ibland gör vi det på rätt sätt och ibland alldeles alldeles knasigt och på fel sätt. Men behovet är fortfarande detsamma. " Älska mig, se mig, behöv mig, finns för mig och låt mig finnas. " Ja ni, det är mycket att betrakta och reflektera över under en resa på väg till Hultsfred. Nu är jag framme! Vilken tur för dig! Den här bloggen kunde annars ha blivit hur lång som helst. Kram på er! Ni fantastiska varelser kallad människa. Malin
