Landade igår i ett vackert Stockholm. Tanken var att åka direkt till Michael Nyqvist begravning men planet blev försenat så jag hann tyvärr inte. Åkte istället direkt till min dotter Linns arbete på en resturang på söder och njöt av att äntligen vara tillbaka. Svensk sommar är svår att motstå och jag kände verkligen hur mycket jag behövde komma " hem". Mest av allt behöver jag krama på mina barn. Först ut var Linn. Min älskade vackra dotter. Jag kröp i en soffa bredvid henne där hon satt och sorterade bestick. Jag gick vara vaksam så hon inte kände att kag iakttog henne gör mycket. Men jsg insöp varje detalj av henne. Hårslingan som slitit sig från flätan och nu låg vid hennes hals. Hennes vackra händer. Doften av mitt barn. Mina barn, dom kan få mig att vilja flytta tillbaka. Saknaden är så stor ibland. När Isak börjar gymnasiet nästa år kommer jag verkligen klara att vara ifrån dom alla då? Michael var bara 56 år gammal. Hans död har fått många av oss att tänka till. Hur plötsligt den kan ske. Då blir längtan efter barnen desto större. Efter någon timme kom min väninna Sussi och vi satte oss på uteserveringen och pratade. Om ALLT förstås. Åter igen dofter... denna gång av björk och gräs. Jag vandrade hela vägen hem till min äldsta son på Östermalm och betraktade min gamla hemstad med så mycket kärlek. Jag stannade till vid Katarina kyrka och sa farväl till Michael. Hans och mitt Stockholm visade sig från sin bästa sida. Michael hade ingen familj när han kom till Sverige som foster barn. Nät han dog hade han en ny stor familj med fru och barn men också en stor teater familj. Han var inte ensam när han dog. Han dog i sin hustrus armar, älskad av så många. Vi behöver värma om de relationer vi har. Och leva fullt ut NU, i kärlek. Linn intervjuade Michael en gång. Hon var också den som hörde av sig till mig och berättade att han somnat in. Finaste människa... Micke du lämnar ett stort tomrum.
