Jag är på ön Lefkas tillsammans med Kristin för att ha en återhämtningsresa. Och för att visa Kristin ett av mina favorit hotell i Grekland när det gäller retreat resor där det inte handlar bara om att få den typiska yoga känsla som i Indien eller Bali kan ge utan där lite av båda världarna möts. Det klassiska vanliga hotellet möter yogisk renhet och skönhet. Hotellet som har mer eller mindre allt du behöver rent konkret och samtidigt har en egen liten strand som är som ett eget litet paradis och Greklands vackraste yogagolv. Inga andra utom hotellets gäster får besöka den eller stranden. Jag vaknade vid 07. 30 grekisk tid vilket är egentligen 06.30 hemma. Och det är som om Berghagens inre klocka tickar på som den ska. Jag vaknar nämligen alltid mellan 06.15-06.45. Jag tog min lilla promenad ner till Hotellets strand och jag kände av septembers lite svalare luft så här tidigt på morgonen. När mina fötter äntligen fick gå sina steg ner i vattnet kände jag att havet är varmare än luften. Denna lilla vik (eller del ) av Joniska havet där Lefaks möter fastlandet på ett avstånd av bara ca 50 meter i norra delen av ön, gör att havet är varmare på Lefkas östra sidan där jag är, den emot fastlandet, än på den västra ut mot Italien. Inga som helst problem för mig att gå i. Dessutom har jag ju varje morgon nu badat i vår lilla damm uppe i Hälsingland och för mig som inte är en vinterbadare, är det vattnet iskallt. Vatten här är säkerligen 26.. 27 grader trots att det är september. I Grekland har många äldre greker haft som rutin att bada varje dag men då också stå en stund i vattnet, ensam eller med vänner och familj och prata. Det har hälsobringande effekter sägs det pga mineralerna i havet och mineralerna i kombination med havsbotten och moder Jord gör att våra kroppar får vila från all form av elektricitet eller annat som nu för tiden flyger genom vår atmosfär. Vi jordar oss men inte alls på något flummigt sätt utan rent konkret. Det går t o m att mäta med en multimeter som elektrikerna använder. Detta har de äldre vid medelhavet och framför allt grekerna vetat sedan urminnestider men blivit ny fakta för oss moderna människor som är uppkopplade hela tiden och knappt går barfota längre. Nu vet jag, från allt jag har läst om detta, att bland det bästa jag kan ge min fysiska kropp, är ett möte med det mineralrika vattnet tillsammans med fötterna i sanden. Oavsett vart vi är i världen är vattenkällor, sjöar och hav bra för människor och djur. Jag låter mina fötter borra sig ner i sanden medan vattnet stiger högre och högre upp över mina ben ju längre jag går ut. Jag är nästan helt ensam på stranden förutom den norska yogagruppen som står på bryggan längre bort och gör yoga. Och för några sekunder, när jag kan stänga ner det som händer vid sidan om mig på bryggan 200 meter bort eller bakom mig vid hotellet. Och bara betrakta soluppgången som reser sig över Acarnanian Bergen mitt emot på fastlandet och dess högsta topp Psili Koryfi känns det som jag med fantasins hjälp kan tänka hur det var här innan allt som har med människan att göra kom. Inga hus, bilar, elektriska maskiner eller kläder. Hur det var att vara paradisets Eva eller någon urtidsmänniska, när de vadade ut i vattnet. Pga av att mina fötter virvlar upp små partiklar ur sanden ser jag små fiskar simma runt mina ben för att fånga upp sin frukost. Jag blir plötsligt rörd. Stunden är så vacker med bara lilla mig och naturen, havet, soluppgången och fiskarna. Och så Grekland förstås. Jag är i min själ övertygad om att, om jag levt tidigare liv, så är minst tre av dom i Grekland. Jag är hemma när jag är här oavsett vart jag är. Och jag mår aldrig så bra som när jag lever här. Maten, kulturen, människorna, naturen och sättet att leva. Framför allt de gamla grekernas sätt att leva. Inte långt från vårt hotell ligger en resturang som jag och Martin brukar gå och äta på. Idag tog vi Kristin dit. Jag undrade så om deras gamla mamma skulle sitta utanför som hon gjort de senaste åren vi har varit här och mycket riktigt satt hon på sin stol men denna gång inne vid kassan där resten av familjen och de anställda sprang runt för att ta hand om gästerna. Familjen hade fullt upp med att ta beställningar, laga mat och ta betalt men hon satt där i sina svarta kläder och tittade. De svarta kläderna som avslöjade att hennes man eller annan anhörig troligen gått bort före henne. Hon säger inte mycket men hon är med. Inget ålderdomshem för henne inte. Och det förvånar mig inte. I Grekland och i många andra länder vid medelhavet bor familjerna tillsammans och generationer umgås och hjälper varandra. Under lunchen ser jag hur hon tar sig varsamt med sin käpp ner för trappan i rummet vi sitter i och äter. Hon går efter staketet som går efter verandan med sin käpp i ena handen och den andra på staketet. Hon går sina stilla steg och ser ut över havet, segelbåtarna och de vita lätta vågorna som vinden ifrån fastlandet sveper över havet. Hon stannar till ibland och ser ut över samma plats som jag betraktade i morse vid stranden. Vart är hennes tankar tänker jag när jag följer hennes steg. Hon har levt redan större delen av sitt liv, troligen alltid ätit hemlagad mat och framför allt lagat den själv. Kanske var restaurangen hennes arbetsplats en gång tiden. Hon har troligen kanske alltid haft människor runt omkring sig och funnits med i sociala sammanhang. Medan vi får i oss den grekiska salladen, grytan på lamm från ön och bönorna i form av en meze som heter Fava sitter hon åter på stolen igen bland de andra. När vi ska gå hem skyndar jag inte förbi när jag passerar henne. Jag vill så gärna se mig själv i henne. Som jag kanske en gång var för många liv sedan i mitt Grekland. Eller kanske min framtid oavsett vart den är någonstans. En sista gång vänder jag mig om och tittar på henne. Tänk om hon inte är här nästa år... Troligen är hon det. De gamla i Grekland är av ett segt hälsosamt virke. Runt 17.30 går jag ner mot stranden igen. Min syster har bett mig filma henne och gruppen under hennes workshop och jag går barfota ner mellan husen. Jag tänker på den biologiske vindruvsodlaren på Siflogo Winery uppe i Platystoma här på Lefkas. Att jag hade velat ta gruppen dit eller få honom ner till hotellet. Jag tänkte på den biologiske odlaren Andreas på Microfarm i Vafkeri som lämnade jobb cirkusen i Athen för att göra ngt av mamma och pappas tomt här på Lefkas. Nu bjuder han på " Från gård till bords", kurser i Grekisk matlagning och olivolje provning. Modet att våga välja det lugnare livet. Att kliva av ekorrhjulet. Att inte längre göra saker för att få en klapp på axeln eller att någon ska tycka att man är bra. Utan lämna allt för lyckan i ett par egna odlade morötter. Jag kan känna igen mig i det. Att koka sin egna potatis, baka sitt surdegsbröd och få äta sina egna tomater direkt från busken är en alldeles speciell lycka. Andreas är noga med att berätta för oss när jag och Martin äntligen får besöka honom på lunchen, " Jag gör inte detta för att tjäna pengar. Jag gör detta för det är för mig det rätta sättet att leva. Min trädgård är för mig först och främst inte för att skapa mat till andra. " Jag somnar varje kväll med tacksamhet i mitt hjärta. Dels för att jag får vara här med både Kristin och Martin men också för att vet att jag lärt mig så otroligt mycket genom mina resor till Grekland. Problemet har aldrig varit kunskapen för jag har fått så mycket lärorikt genom alla samtal med greker. Problemet för mig har varit att ta med mig kunskapen hem och leva som en grek i Sverige. Men jag blir bättre och bättre. Kram Malin
