Solen går ner i väster på den ö jag besökt så många gånger. Jag står stilla och betraktar det vackra. Jag trodde aldrig jag skulle komma iväg hit. I tisdags var planen fortfarande att Kristin skulle åka själv och vi hade lagt upp en struktur med de ledare i yoga som redan fanns på plats. Så har mina senaste tre veckor varit. Struktur, ”ifall att ” planering har varit en del av min dag. Att jag även fick kristallsjukan igen samma dag som pappa opererades har gjort att livet känts … vingligt på många sätt. Men så började allt bli stabilare på hemma plan och kristallerna la sig till rätta igen och jag vågade ta beslutet att åka. Med vetskapen att Rhodos ligger bara 3,5 timme bort med flyg. Men på planet kom paniken i vågor. Gjorde jag rätt val? Människor runt omkring mig och de med kunskap sa ja. Så jag beslutade att lita på dem och ha tilliten. Rhodos är den ö som jag först kom till i mitt möte med Grekland bara 14 år gammal. Det var pappa som tog mig hit då han jobbade på club 33.Det blev flera år här och alltid i maj då vi båda fyllde år. Med fötterna på de lena stenarna som följer stranden låter jag vågorna skölja över mina fötter. Saltvattnet är som en välsignelse och när jag äntligen får bada blandas det med mina tårar. Jag förstår att jag är mer trött i kroppen än vad jag trodde. Anspänningen släpper, axlarna slappnar av i några simtag… ” Minns du när vi seglade pappa? Du hyrde en segelbåt av någon skeppar i hamnen i Rhodos stad och vi åkte ut en hel dag familjen och dina musiker. ” Det var nog en av de bästa somrarna. Vi åt vår första Gyros inne i gamla stan när vi kom tillbaka. Jag minns än hur röd löken blandades med smaker från grillat kött och salt. Dom där hemma har nog rätt. Jag behövde den här resan av många skäl. Yoga som stärker och lugnar mig, kvinnorna som utstrålar liv och precis som jag och Kristina är här för att återhämta kraften, minnen av pappa och våra äventyr här, Kristin som kramar om, en okänd kvinna lägger sin hand på min axel när hon passerar… den grekiska maten, luften och havet. Och tacksamheten sköljer över mig. Jag ser in i solnedgången… Nästa år ska jag vara här med dig pappa. Det lovar jag. Nej det BESTÄMMER vi!! Namaste, Malin
